1 år sedan.
Jaha...
Sist jag skrev här var det sommar. Jag var chockad över att det fortfarande var någon som kollade min blogg.
Idag satt jag framför datorn och hade ett svagt minne av en blogg som jag en gång hade...
Den här.
Det slog mig för några veckor sedan att jag knappt kommer ihåg någonting av förra julen.
jag kommer ihåg en sak, kvällen jag kom hem och kvällen som jag fick reda på att jag skulle bli kvar i Sverige.
Av någon anledning så läste jag igenom mina inlägg. Eller ja... inte dem som jag skrev när jag var nere på Sri Lanka. Kom inte så långt.
När jag läste inlägget Ibland funkar inte allt.
Så kom jag ihåg en sak.. Smärtan.
Det gjorde ont... vet inte vart och det var inte länge. Men ont gjorde det.
Resan har påverkat mig, den påverkar mig fortfarande.
Jag är inte samma Linnea som jag var innan jag åkte. Jag har förändrats och det är nog både positivt och negativt.
Så hur är det nu? Vad gör jag nu? För du kan la inte bara vara deppig kvinna?!
NEJ. Jag är inte deppig över det som hände. Det är vissa saker jag måste jobba med pågrund av resan.
Jag bor i en lägenhet i Karlshamn med min Sambo, Morgan.
Vi renoverar lägenheten vilket tar tid men fint blir det.
Jag jobbar fortfarande som personlig assistent men letar efter ett nytt jobb vilket med tar tid.
Jag har tänkt att plugga till hösten 2011. Förhoppningsvis kommer jag in.
Vill jobba som BVC sköterska och ska därför läsa till sjuksköterska, hur det går märker vi.
Jag är även kontaktperson och är med i tjejjouren Ella i Karlshamn.
Så ja... livet rullar på! Och jag älskar att ha fullt upp.
Ta hand om er.
God Jul & Gott Nytt År
Linnea
månader senare men folk bryr sig fortfarande.
Det har snart gått ett år sedan jag satte mig på ett plan ner mot Sri Lanka för att jobba som volontär.
Det har snart gått 8 månader sedan jag satte på ett plan hem till Sverige...
Men konstigt nog så är det fortfarande några få personer som kolla min blogg nästan varje dag för att se om jag har skrivit något nytt.
Sånt betyder väldigt mycket för en.
Jag önskar att jag hade något nytt att skriva, jag önskar att jag kunde säga att jag har bokat en biljett tillbaka till Sri Lanka för att hälsa på mina barn på barnhemmet och mitt fadderbarn som jag nu har skaffat.
(barnfonden.se)
Men tyvärr så har jag inte det.
Och jag vet faktiskt inte när jag kommer kunna åka tillbaka dit.
Tyvärr så lät jag några dumma människor ge mig dåliga minnen av Sri Lanka och just nu så klarar jag nog inte av att åka tillbaka.
jag vet, skriver jag inte samma saker varje gång? Låter jag inte alltid deppig??
Sanningen är att jag mår toppen, för första gången i mitt liv så mår jag underbart!
Jag lärde mig mycket av denna resan och lärde mig att ta bort de falska människorna som jag inte behövde i mitt liv och behöll de äkta. Visst jag har inte många kvar men de är alla äkta.
Och det är bättre än ha tusen vänner som faktiskt inte bryr sig så mycket om en.
Men en del av mig kommer alltid att sakna mina 12 vackra och underbara barn. Och en del av mig kommer nog alltid undra om de mår bra.
Jag tänker på dem varje dag.
Jag hoppas att fler människor faktiskt våga åka iväg som volontär. Visst saker kan gå fel.
Men hade jag kunnat göra om allt igen så hade jag gjort det.
För det var något av det bästa men samtidigt något av det värsta jag har varit med om.
Det har format mig och jag ångrar det inte.
Ta hand om er
Och tack för att ni läser
Månader, men det gör fortfarande ont
Jag har nog inte haft så mycket att skriva om men ändå har det hänt så mycket.
Jag jobbar, har flyttat in i egen lägenhet och är lycklig.
Ja... Jag är faktiskt riktigt lycklig. Jag har lärt mig vilka människor som är bra för mig och vilka som inte är det.
Och eftersom att jag har lärt mig det så kan jag vara lycklig.
Men...
Sen kollar jag igenom den här bloggen, mina bilder. Och ser mina underbara barn.
Och det känns som att jag ska bryta ihop, vad jag saknar dem.
Så mycket att det faktiskt gör ont.
Det går nog inte en dag utan att jag tänker på dem, hur de brukade springa runt på innegården, jaga varandra. tävla om vem som kom fram först till mig för att få den första kramen, de visste att alla skulle få kramar men den första var tydligen viktigast...
När de sjöng till maten, hur de brukade knäppa händerna och blunda men hälften av de smygtittade på maten.
Hur gavin brukade dansa en speciell dans så fort jag började knäppa med mina naglar (han älskade det ljudet)
hur Sharon brukade sitta i mitt knä och låtsas att han satt på en motorcykel, Nandu som alltis skulle pussa mig, Rashmi som inte sa så mycket men gjorde ljud och älskade att sitta lugn i mitt knä och leka med mina smycken, Nabi som brukade klättra på mig så fort hon kunde, Milan som brukade slå mig så fort han inte fick som han ville, så fort en började gråta och skrika så skulle de andra 11 barnen retas och skrika de med för att få tyst på den som var ledsen, ragu som alltid lyssnade på mig och alltid log men sina underbart stora kinder och gav mig världens bästa puss rätt på munnen...
Jag saknar de stunderna då det var jobbigt och jag saknar de stunderna då allt var underbart.
All den kärlek som mina barn gav mig var helt otrolig. Hur 12 barn, så små, så sårade kan älska en som mig, det förstår jag inte.
Jag hoppas att de vet att på andra sidan av jordklotet så finns det en som tänker på dem och saknar dem
"Jag kommer alltid vara hennes mamma, men de är hennes föräldrar"
Ja, nu har man börjat om! Ny start!
Och det känns underbart! Men jag har fortfarande tillfällen då jag bryter ihop, vet inte om det är normalt men så är det.
Det kommer när jag minst anar det.
Jag håller igång, träffar folk som är bra för mig. Och jag ska fortsätta med det det här året. Att göra saker som är bra för mig och som gör mig glad.
Och något som var bra för mig var tydligen att klippa av 3 cm av mitt långa hår.. Eller ja det va långt för att vara Linnea Munther hehe... och lugg blev det på köpet... så nu ser jag ut så här.
Känner mig lite som en 5 åring men men..
Nu ska jag kanske förklara rubriken.
Jag och mamma satt och tittade på ett program som heter "adotivföräldrar"
Och det var en tonårstjej som adopterade bort sin dotter till ett par.
Och det var hennes ord.
Efter att jag kom hem så har jag haft svårt att kolla på sådana program och spårlöst.
För varje gång så är det som ett litet slag i magen. Jag var så nära, jag hade tänkt att hitta min mamma.
Jag hade med mig alla papper och var verkligen beredd.
MEN! bara för att jag ville hitta min biologiska mamma så betyder inte det att jag inte älskar mina föräldrar, för det gör jag! Jag är tyvärr inte bäst på att visa det men älskar är nog inte ett ord tillräckligt stort för hur jag känner för min mamma och pappa.
Och det betyder inte heller att jag känner att jag inte har fått tillräckligt med kärlek. För jag tror inte att jag hade kunnat hamna i en bättre familj. Och då är det inte bara mina underbara föräldrar.
När jag kom hem så behövde jag verkligen inte bära all smärta själv.
Jag har världens bästa morföräldrar och ni som säger att jag har fel.... har inte träffat mina morföräldrar! De skickade pengar till mig varje månad, ringde varje dag för att vara säkra på att jag mådde bra. Men bara för att jag kom hem så slutade de inte. Utan de hjälpte mig igenom allt och ville vara säkra på att jag mådde okej varje dag. Så bäst det är de!
Så det så!
Och sen har jag även världens bästa farmor. Som har lyssnat mycket på mig när jag har behövt att prata av mig och när jag har varit och hälsat på så har allt varit som vanligt, som när man var en liten flicka. Och jag fick glömma alla bekymmer hos henne.
Så, ja! Jag har det underbart, och jag hade inte kunnat hamna i en bättre familj.
men...
Tänk det där som de alltid visar på Spårlöst.
Tänk om jag hade fått se min mamma. Det är ändå tack vare henne som jag finns, det är tack vare henne som jag har fått en sån underbar familj.
Jag var så nära och det som gör mest ont är att jag missade den chansen, den här gången, pga någon annan.
Tänk alla frågor som hade besvarats, tänk att få se likheterna mellan mig och min mamma.
Det är en del av mig som faktiskt saknar henne, men det är lite konstigt eftersom att jag inte ens känner henne?
Jag vet, det är inte sista chansen.. Det kommer fler.
Det är bara det att en sån stor sak tar låång tid att tänka igenom. Och jag var bestämd och allt.
Och jag längtade och tyckte att det kändes så nära.
Och jag vet att det kommer ta lång tid innan jag är redo att åka tillbaka.
Men men. Det är ju tur att jag har det bra här!
Ta hand om er!
Jag höll mitt löfte!
jag tror att det finns en anledning bakom allt.
Jag var inte redo för den här resan. Jag hade problem sedan dag 1, det va mycket som gick emot mig och situationer som jag inte kunde hantera.
Jag blev sjuk och kunde inte börja på barnhemmet, jag hittade inte ett tillräckligt bra boende sen hade jag problem med visumet. Men det var många fler anledningar till varför jag inte var mogen eller redo för att bo i ett annat land, inte vilket land som helst utan det landet som jag föddes i, utan mina föräldrar nära mig, utan att kunna språket.
Barnen på barnhemmet var absolut de bästa barnen jag någonsin har fått träffa, det var en ära för mig.
De var så underbara på sitt egna lilla vis. Ibland, eller oftast så var det extremt jobbigt.
Jag var inte beredd på att barnen skulle vara så öppna. Allt jag tänkte på var "hur ska jag få barnen att kunna lita på mig och våga prata med mig" men det blev tvärtom.
Jag är 18 (snart 19, väldigt viktigt!)
Och att ha 12 föräldralösa barn som kallar en för mamma låter kanske jätte gulligt. Men det är inte den känslan man får. Utan jag blev ledsen istället. Ledsen för jag visste att jag kunde inte ta hand om dem som en mamma. Jag skulle lämna de förr eller senare.
jag lämnade dem varje dag, när jag gick hem till mig.
Ingen hade varnat mig för det här, för ingen visste att det skulle hända.
Allt jag kunde se var mig själv som liten flicka stå där brevid alla de andra barnen och trängas om att få sitta i den stora flickans knä.
MEN jag säger inte att jag aldrig kommer åka tillbaka... Det kommer jag göra och då ska jag vara beredd, mogen och säker på mig själv.
Men för att vara helt ärlig så är jag för första gången i mitt liv STOLT över mig själv att jag klarade 3 månader med allt det som jag gick igenom.
jag är chockad över hur stark jag var, nu känns allt som en dröm.. För den Linnea som jag kände hade inte orkat med det som jag gick igenom.
En extra god nyhet är att jag skrev med en av mina läsare, Pian igår.
Hon bor i Karlskrona och hon och hennes mamma har följt mig här på bloggen!
Pian är adopterad ifrån Sri Lanka. Det visade sig att vi har extremt mycket gemensamt. Så mycket att det nästan blev lite läskigt!
Men jag blev extremt glad för att jag kan tänka mig att vi har väldigt lika tankar och åsikter angående Sri Lanka och att vara adopterad!
jag hoppas att vi träffas snart! Och jag vill hälsa till Pian och hennes mamma!
Kolla gärna in hennes blogg (länken är under men den syns inte hehe )
http://Ruweni.blogg.se
Jag vill tacka er alla som har stått bakom mig och fick mig att kämpa igenom de här tre månaderna!
Men även ni som fanns där när jag kom hem och var helt förtvivlad.
Ett extra tack till
Mamma & Pappa
Mormor & Morfar
Farmor
Nadia <3
Och min kära storkusin Ann-Sofie och även resten av familjen Jönsson
Pingstkyrkan i Karlshamn...
Hehe det här låter som att det är sista gången som jag skriver här... men inte då ;)
Ni kommer få se mer av mig!
Men jag ska inte ljuga. Jag saknar mycket och främst mina barn <3
Ta hand om er
Linnea Anuradha Munther
Flyger eller faller?
Just nu ligger jag på sängen, jag vet om att jag är här men det känns som att kroppen inte är här.
Jag kan inte riktigt förklara men det känns som att jag faller.
Jag tycker inte om att vara deppig och jag kan tycka att det är svårt med de som verkligen alltid hitta något att vara deppiga för.
Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt känner att jag mår bra.
Jag vet att det kan vara svårt att förstå varför jag har varit deppig över en sån här sak.. det är ju bara att gå vidare med sitt liv.
Men jag önskar att det vore så.
Jag saknar mina barn hela tiden.
Och jag tänker på dem jätte ofta och hur de har det.
Jag vill vara där NU!
Men jag antar att det var la inte meningen att jag skulle vara där just nu.
Jag känner att jag rabblar samma saker för er om och om igen.
hehe när jag var där nere gjorde jag något intressant.. men nu? Vad händer nu som är intressant?
Är jag ändå någon eller var jag bara någon när jag gjorde något för några andra?
Jag lovar att någon dag snart så kommer jag göra ett inlägg som inte låter så dystert.
Ett inlägg som kommer vara intressant... Måste bara komma på vad.
Ta hand om er!
Tur att man har en mamma som förklarar saker för en!
Men jag ska fortsätta att skriva! Och förr eller senare så kommer jag lägga upp lite bilder och skriva mer om mina barn och min tid på barnhemmet.
Men jag är nog inte redo för det än.
En dag så var jag lite smått förkyld. Det var mitt i sommaren, det var varmt ute och som mamma så satt grannarna ute i trädgården och värmde sig i solen.
Jag började känna av förkyldningen mer och mer, jag hostade och hade ont i halsen.
Jag kände försiktigt med fingrarna på halsen. Och precis under hakan, på sidan av halsen.. Där kände jag något. Jag tryckte lite hårdare och fick panik.
"MAMMA!!!!" skrek jag och sprang ut.
"JAG HAR FÅTT CANCER I HALSEN!" skrek jag så högt som det bara gick, jag hade ju panik!
mamma tittade lite konstigt på mig i några sekunder, reste sig och tryckte försiktigt på det stället där jag själv tryckte mina fingrar...
"Nej Linnea.... Det är dina halsmandlar..."
Tyvärr så kan jag inte säga att jag var liten. Det var några år sedan, men jag var inte så liten så att det är acceptabelt eller gulligt.
Men min underbara mamma gjorde inte narr av mig, kallade mig trög eller något sådant.
Utan lyssnade bara på mig men förklarade lugnt hur det egentligen låg till.
Det är skönt att vara hemma. Jag får bli mamma och pappas lilla flicka.
Finns det någon bättre medicin mot ett brustet hjärta än att vara med sina föräldrar och få bli som en liten flicka igen???
Det bästa är att, det spelar ingen roll vem som sårar en, vad personer säger till en... Föräldrarna finns alltid där.
Lika så mina mormor, morfar och farmor. Och alla andra underbara släktingar och vänner jag har här.
Det bästa är att livet går vidare.
Alla säger så och när man sitter i skiten själv så ser man inte det. Man tycker att allt är förstört.
Man tror att man har förlorat viktiga personer i ens liv.
Men sanningen är den att jag hade ett liv innan jag träffade dessa personerna.
Jag mådde bra innan, varför skulle inte jag kunna gå tillbaka till att må bra igen?
Man måste bara hitta ett sätt dra sig upp ur skiten.
Ta hand om er!
Sitter hemma.
Va händer nu?? Vad gör jag?
Jag sitter bara hemma och glor, visserligen är jag timmanställd.
Men efter att ha jobbat 5 dagar i veckan i tre månader med barn som jag blev helt galen i så är det här för segt!
Jag saknar mina barn och varje dag så går jag igenom hela situationen i huvudet.
Varför lämnade jag Sri Lanka???
Jag hade klarat mig bra själv.
Det spelar ingen roll hur folk var mot mig eller sa till mig.
Varje morgon när jag kom till barnhemmet så kom det 12 underbara barn springades emot mig.
Och de va alltid lika glada över att se mig. Om de gjorde något som de inte fick och jag sa till dem så va de arga några minuter men efter ett tag så va allt glömt och så var man lika bra ändå.
De krävde inte mycket! Barnen på The Haven var så starka och hade så mycket kärlek.
Varför sitter jag nu här i Karlshamn, kalla Karlshamn när jag hade kunnat vara på Sri Lanka?!
Men...
Samtidigt, hade jag klarat av att gå igenom allt utan mina föräldrar, morföräldrar och kompisar??
Visst de fanns där för mig även när jag var på andra sidan av jordklotet.
Men ibland så räcker det inte att ha ett samtal över Skype.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv. Och en speciell person i mitt liv brukar alltid berätta för mig att jag är så stark. Men hade jag varit så stark om det inte hade funnit människor som hade tagit emot mig varje gång som jag har varit nära på att falla??
Men frågan jag alltid ställer mig är, va är jag nu?? va gör jag för skillnad nu?
När jag var där nere kände jag mig viktig, att jag gjorde något bra. Även om det inte alltid var så bekvämt för mig så fick jag göra något för någon annan.
3 månader var ändå 3 månader, men det var inte tillräckligt för mig.
Va gör jag nu?
Hur är det??
Ibland funkar inte allt.
Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget... och det kommer vara så svårt för mig att skriva.
Men tanken var ju att jag skulle vara på väg till Paris vilken dag som helst nu och sedan vidare till Grekland.
Av olika anledningar så blir inte det här av... Anledningar som gör väldigt, väldigt ont.
Jag vill inte skriva om det här, min familj vet om det... Och jag vill nog hålla det så.
Jag har inte fått mycket sömn och har svårt att äta.
Jag känner mig extremt misslyckad.
Jag hade tänkt att vara på Sri Lanka i ett halv år och kommer hem efter 3 månader för att hälsa på.
Jag skulle sett världen och leva livet. Jag menar ju inte att man inte kan leva livet här i Sverige, men jag tror att ni alla förstår vad jag menar.
Jag var lycklig och kände att för första gången så händer det saker i mitt liv.
Men... nu är jag här utan jobb, utan utbildning. Och visst det här är inte slutet för mig, långt ifrån.
men jag känner mig ändå misslyckad.
Och jag saknar mina barn jätte mycket. Men eftersom att jag inte har pengar till en resa tillbaka så är jag fast här.
Och jag vet inte vad jag ska säga till barnhemmet.
Anledningen till att jag skriver här är för att det kommer förhoppningsvis minska antalet frågor från människor när de ser mig.
Dock är det fortfarande folk som kommer ställa frågor antar jag.
och varje gång någon gör det så gör det faktiskt ont.
jag får på något sätt ta mig igenom det här och lära mig av mina misstag.
Frågan är hur lång tid det kommer ta innan jag är okej igen.
Jag ville inte göra det här inlägget för långt eller för ingående på mina känslor.
Hoppas att jag klarade det.
Ta hand om er!
Åter en kall dag.
Jag saknar mina underbara, söta 12 små änglar.
Jag vill verkligen tillbaka, eller åka till Grekland nu.. jag vill bara ut från Sverige.
Ta det inte fel, Sverige är ett underbart land på så många sätt men av någon anledning så känns det inte hemma... Men gör Sri Lanka det???
Jag vet inte..
Blö.
Jag ska snart börja packa.
Nu är det kanske tänkt att vi ska åka en liten runda till Thailand på väg tillbaka till Sri Lanka, visserligen så är det ju förbi Sri Lanka, men ändå.
Vi ska hälsa på lite kompisar som vi träffade under Lanka Challenge. Vi får se.
Nu tvättas det kläder och jag försöker hitta lite nya saker eftersom att jag har gått ner lite i vikt så är det mesta för stort.
Jag går på helt fel tid nu, jag somnar runt 7-8 på kvällen och vaknar 4-5 på morgonen...
Får la försöka ändra på mig, hehe
Idag ska jag ge mig ut i det här hemska vädret och titta runt på stan sen ska jag träffa min fina Mikael!
YAY!
Det värsta med den här resan till Sverige är att jag inte får träffa min bästa vän, syster.. Nadia. Vet inte riktigt hyr jag ska lösa det.
Mitt i det här dystra vädret sitter jag och lyssnar på en underbart fin låt som jag vill dela med mig av.. =)
http://www.youtube.com/watch?v=Fnn9JlqqTE4
Adele- To make you feel my love.
Ta hand om er!
Chock för Sverige!
Japp folk... jag är i Sverige!
Oroa er inte, allt är bra.. jag har inte gett upp.
Eftersom att jag ska till Grekland så tyckte jag att jag lika väl kan komma hem och hälsa på ett tag..
Jag åker igen i slutet av veckan.
Anledningen till varför jag inte skrev något om hem resan var för att jag ville överraska alla, speciellt mina föräldrar.
Jag kom till Kallinges flygplats, tog en taxi och var hemma runt 23.00... ringde på dörren...
Blev extremt orolig att mamma skulle svimma.
Det va väldigt kul att överraska dem, lika kul att överraska mormor och morfar.
Idag ska jag träffa min kära kompis Mikael! och så ska jag köpa nya kläder, det behövs.
Nu börjar man ställa sig frågan "Vart hör jag hemma?"
För just nu vet jag inte...
Jag skriver snart igen.
Ta hand om er!
Överraskning!!!
Barnen är sjukt underbara men jag har börjat märka lite olika saker med barnen.
Vi har en pojke som heter Milan.. Han är 2 år.
Han har stora mörka ögon, långa ögonfransar och är lite små mullig... extremt söt.
Men... eftersom att han är så söt så behandlar alla han annorlunda.. Han får allt vad han vill.
Han är väldigt våldsam av sig.. När han har tagit en leksak ifrån ett annat barn har jag tagit tillbaka det och gett han en egen leksak.. han har många gånger slagit till mig men grenar och annat för han har blivit arg.
Tyvärr så är det så att de äldre och de som jobbar på barnhemmet straffar barnen med slag.. Milan och de andra barnen vet om att jag inte slår därför beter sig Milan så här.
Men en gång så bet han en annan pojke. Och då tog en av kvinnorna alla barnen satte dem i en ring på golvet och gav alla kakor utan Milan.. sen sa hon att hon inte längre älskar honom...
Va är det här för sett?? Inte konstigt att han beter som han gör!
Han är nog väldigt väldigt förvirrad... ena stunden får han allt, andra studen är han inte älskad?!
Jag vet bara inte hur jag ska kunna hjälpa Milan... än.
En annan pojk vid namn Nandu är väldigt speciell... En tanke har slagit mig varje dag... att kanske har han ADHD eller liknande? Nandu har väldigt svårt att ta det lugnt, sitta still, fokusera... Det är väldigt svårt att få ögonkontakt med honom eller få han att lyssna...
Jag vet inte så mycket om det så jag är inte säker... Men jag får en känsla av att det är något.
Men de som jobbar där har nog inte tänkt på det, de tycker bara att han är extremt jobbig ibland.
Vi har två syskon, Ragu och Rashmi...
Extremt vackra barn! Men när jag kom var de väldigt blyga, pratade inte mycket... Först trodde jag att det bara var mot mig men jag märkte snart att det va mot alla barnen, de sa aldrig något högt... Sa de något så viskade de...
Därför valde jag att lägga ner mycket tid på dem... Prata och bara spendera tid med dem...
Båda två har nu börjat prata och ibland så pratar de även högt inför de andra.
Ragu som aldrig vill skriva när de andra barnen försöker lära sig, lärde sig idag att skriva en bokstav.
Han brukar alltid bara kladda... men jag märkte att så fort jag gav han tid och då han märkte att jag fokuserade på honom så satte han igång. Och eftersom att jag berömde han för varje bokstav han skrev så ville han skriva mer och mer...
Det känns underbart att veta att jag kanske har gjort någon LITEN skillnad...
Ja, så nu till överraskningen..
Det här kommer antagligen chocka min kära mormor så att hon kommer hoppa jämfota... Var försiktig mormor...
Och så fort hon har läst klart kommer hon nog att springa till telefonen och ringa mamma och pappa och ställa alla möjliga frågor... Ja just det, jag känner dig älskade mormor...
Jo så här är det... Min kompis Heshan som jobbar som designer, hade ju ett stort projekt några månader sedan.. Då han klädde flera tuktuk och hans designer..
Nu har han fått ett projekt igen!
Men nu är det 50 tuktuk och det är i GREKLAND!!!
Och jag, Lakara, Jessy och Romella har fått äran att följa med honom till Grekland i EN MÅNAD!!!
och vi behöver inte betala någonting för denna resan... utan det gör företaget som han jobbar för.
Så nu ska jag ta en månads semester från barnhemmet och åka till Grekland sen kommer jag tillbaka hit och fortsätter att jobba...
japp så är det!
Som jag sa till mina föräldrar.. det är ju nu som jag verkligen kan göra sånt här... åka iväg till ett annat land hipp som happ... för sen börjar jag plugga och så blir jag säkert fast sen.. för sån är jag..
Så det är nu som jag kan åka och se världen!
Jag kommer självklart att skriva ifrån Grekland och oroa er inte jag kommer naturligtvis göra er alla avundsjuka och lägga upp bilder på mig på stranden.. hehe... ;)
(va dum jag är... här är det ju underbart fina stränder... varför har jag inte redan gjort det??!)
Så på lördag bär det av mot Grekland! borde börja packa....
Så, nu va det sagt... Nu ringer det nog snart hos familjen Munther...
Ta hand om er!
flytt?
Anledningen är den att huset som jag bor i nu ligger för långt ifrån barnhemmet och jag spenderar för mycket pengar på transport varje månad. Plus att jag inte har något varm vatten här så jag blir sjuk hela tiden eftersom att jag måste dusha kallt...
Så idag så ska jag gå och prata med en äldre dam som är väldigt trevlig och har hittat ett nytt ställe..
Igår så var barnen riktigt lugna.. Alla satt och ritade och sprang inte omkring och slog varandra vilket de gjorde dagen innan... Det va en extremt svår dag..
Jag saknar min familj för mycket.. Jag vill fortfarande bara åka hem och bara vara med dem... Men men, 3 månader kvar...
Jag kommer ångra mig om jag åker hem tidigare.. och jag vill inte ångra någonting med den här resan!
Jag har märkt de senaste dagarna att jag har blivit mer självständig, jag vågar ge mig ut själv... Och jag är faktiskt väldigt glad och stolt över det!
Nu har jag fått tag på lite bilder från Romellas födelsedags fest.
Men jag lägger bara upp en här... resten finns på Facebook för er som har det..
Här är jag och min söta, såkallade lillasyster.. ;)
Ta hand om er!
upp och ner...
Igår va en väldigt jobbig dag för mig. Av många olika anledningar.
Och igår var jag redo att packa mina väskor och åka hem till Sverige.. Allt jag ville göra var att krypa upp i soffan, lägga fötterna hos pappa och huvudet hos mamma som jag så många andra gånger har gjort.
Jag grät så mycket att efter gjorde det ont att blinka för ögonen va så torra...
Jag kan skriva om allt bra här i bloggen och säga till er att allt är perfekt bara för att inte oroa någon.
Men sanningen är att även fast jag bor i det landet som många anser vara paradiset på jorden, så har jag motgångar.
Vi kommer aldrig ifrån dem. Men antigen så ger vi upp, packar våra väskor eller så stannar vi kvar och försöker komma ihåg vårt mål och mening. Och fortsätter att kämpa.
Min mening var att ta hand men även lära mig saker av de barnen som är på barnhemmet.
Mitt mål är att bli en bättre, mer tacksam och självständig tjej men även veta att jag har hjälpt någon eller några.
Jag saknar alla extremt mycket. Men jag vet att de som står mig nära kommer vara kvar när jag kommer tillbaka. Den 21 Augusti var inte farväl, det var vi ses om ett tag...
Men jag är en extremt bekväm tjej och har alltid varit.
Att komma till det här landet, kämpa för saker.. Det är inte lätt.
Det här blev kanske ett deppigt inlägg, jag vet inte. Men jag behövde få ur mig lite saker.
Men var inte oroliga... Jag har inte gett upp.
Ta hand om er!
