Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget... och det kommer vara så svårt för mig att skriva.

Men tanken var ju att jag skulle vara på väg till Paris vilken dag som helst nu och sedan vidare till Grekland.
Av olika anledningar så blir inte det här av... Anledningar som gör väldigt, väldigt ont.
Jag vill inte skriva om det här, min familj vet om det... Och jag vill nog hålla det så.

Jag har inte fått mycket sömn och har svårt att äta.
Jag känner mig extremt misslyckad.
Jag hade tänkt att vara på Sri Lanka i ett halv år och kommer hem efter 3 månader för att hälsa på.
Jag skulle sett världen och leva livet. Jag menar ju inte att man inte kan leva livet här i Sverige, men jag tror att ni alla förstår vad jag menar.
Jag var lycklig och kände att för första gången så händer det saker i mitt liv.
Men... nu är jag här utan jobb, utan utbildning. Och visst det här är inte slutet för mig, långt ifrån.
men jag känner mig ändå misslyckad.
Och jag saknar mina barn jätte mycket. Men eftersom att jag inte har pengar till en resa tillbaka så är jag fast här.
Och jag vet inte vad jag ska säga till barnhemmet.

Anledningen till att jag skriver här är för att det kommer förhoppningsvis minska antalet frågor från människor när de ser mig.
Dock är det fortfarande folk som kommer ställa frågor antar jag.
och varje gång någon gör det så gör det faktiskt ont.
jag får på något sätt ta mig igenom det här och lära mig av mina misstag.
Frågan är hur lång tid det kommer ta innan jag är okej igen.


Jag ville inte göra det här inlägget för långt eller för ingående på mina känslor.
Hoppas att jag klarade det.

Ta hand om er!