Ja, nu har man börjat om! Ny start!
Och det känns underbart! Men jag har fortfarande tillfällen då jag bryter ihop, vet inte om det är normalt men så är det.
Det kommer när jag minst anar det.

Jag håller igång, träffar folk som är bra för mig. Och jag ska fortsätta med det det här året. Att göra saker som är bra för mig och som gör mig glad.
Och något som var bra för mig var tydligen att klippa av 3 cm av mitt långa hår.. Eller ja det va långt för att vara Linnea Munther hehe... och lugg blev det på köpet... så nu ser jag ut så här.



Känner mig lite som en 5 åring men men..





Nu ska jag kanske förklara rubriken.




Jag och mamma satt och tittade på ett program som heter "adotivföräldrar"
Och det var en tonårstjej som adopterade bort sin dotter till ett par.
Och det var hennes ord.


Efter att jag kom hem så har jag haft svårt att kolla på sådana program och spårlöst.
För varje gång så är det som ett litet slag i magen. Jag var så nära, jag hade tänkt att hitta min mamma.
Jag hade med mig alla papper och var verkligen beredd.

MEN! bara för att jag ville hitta min biologiska mamma så betyder inte det att jag inte älskar mina föräldrar, för det gör jag! Jag är tyvärr inte bäst på att visa det men älskar är nog inte ett ord tillräckligt stort för hur jag känner för min mamma och pappa.
Och det betyder inte heller att jag känner att jag inte har fått tillräckligt med kärlek. För jag tror inte att jag hade kunnat hamna i en bättre familj. Och då är det inte bara mina underbara föräldrar.
När jag kom hem så behövde jag verkligen inte bära all smärta själv.
Jag har världens bästa morföräldrar och ni som säger att jag har fel.... har inte träffat mina morföräldrar! De skickade pengar till mig varje månad, ringde varje dag för att vara säkra på att jag mådde bra. Men bara för att jag kom hem så slutade de inte. Utan de hjälpte mig igenom allt och ville vara säkra på att jag mådde okej varje dag. Så bäst det är de!
Så det så!
Och sen har jag även världens bästa farmor. Som har lyssnat mycket på mig när jag har behövt att prata av mig och när jag har varit och hälsat på så har allt varit som vanligt, som när man var en liten flicka. Och jag fick glömma alla bekymmer hos henne.
Så, ja! Jag har det underbart, och jag hade inte kunnat hamna i en bättre familj.

men...
Tänk det där som de alltid visar på Spårlöst.
Tänk om jag hade fått se min mamma. Det är ändå tack vare henne som jag finns, det är tack vare henne som jag har fått en sån underbar familj.
Jag var så nära och det som gör mest ont är att jag missade den chansen, den här gången, pga någon annan.
Tänk alla frågor som hade besvarats, tänk att få se likheterna mellan mig och min mamma.
Det är en del av mig som faktiskt saknar henne, men det är lite konstigt eftersom att jag inte ens känner henne?

Jag vet, det är inte sista chansen.. Det kommer fler.
Det är bara det att en sån stor sak tar låång tid att tänka igenom. Och jag var bestämd och allt.
Och jag längtade och tyckte att det kändes så nära.
Och jag vet att det kommer ta lång tid innan jag är redo att åka tillbaka.



Men men. Det är ju tur att jag har det bra här!



Ta hand om er!