Har ni någon gång haft den där känslan då det känns som att allt snurrar.
Just nu ligger jag på sängen, jag vet om att jag är här men det känns som att kroppen inte är här.
Jag kan inte riktigt förklara men det känns som att jag faller.

Jag tycker inte om att vara deppig och jag kan tycka att det är svårt med de som verkligen alltid hitta något att vara deppiga för.
Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt känner att jag mår bra.
Jag vet att det kan vara svårt att förstå varför jag har varit deppig över en sån här sak.. det är ju bara att gå vidare med sitt liv.
Men jag önskar att det vore så.
Jag saknar mina barn hela tiden.
Och jag tänker på dem jätte ofta och hur de har det.
Jag vill vara där NU!
Men jag antar att det var la inte meningen att jag skulle vara där just nu.

Jag känner att jag rabblar samma saker för er om och om igen.
hehe när jag var där nere gjorde jag något intressant.. men nu? Vad händer nu som är intressant?
Är jag ändå någon eller var jag bara någon när jag gjorde något för några andra?


Jag lovar att någon dag snart så kommer jag göra ett inlägg som inte låter så dystert.
Ett inlägg som kommer vara intressant... Måste bara komma på vad.


Ta hand om er!

Jag vet inte om det är någon som läser min blogg nu efter att jag kom hem.
Men jag ska fortsätta att skriva! Och förr eller senare så kommer jag lägga upp lite bilder och skriva mer om mina barn och min tid på barnhemmet.
Men jag är nog inte redo för det än.

En dag så var jag lite smått förkyld. Det var mitt i sommaren, det var varmt ute och som mamma så satt grannarna ute i trädgården och värmde sig i solen.
Jag började känna av förkyldningen mer och mer, jag hostade och hade ont i halsen.
Jag kände försiktigt med fingrarna på halsen. Och precis under hakan, på sidan av halsen.. Där kände jag något. Jag tryckte lite hårdare och fick panik.
"MAMMA!!!!" skrek jag och sprang ut.
"JAG HAR FÅTT CANCER I HALSEN!" skrek jag så högt som det bara gick, jag hade ju panik!
mamma tittade lite konstigt på mig i några sekunder, reste sig och tryckte försiktigt på det stället där jag själv tryckte mina fingrar...
"Nej Linnea.... Det är dina halsmandlar..."

Tyvärr så kan jag inte säga att jag var liten. Det var några år sedan, men jag var inte så liten så att det är acceptabelt eller gulligt.
Men min underbara mamma gjorde inte narr av mig, kallade mig trög eller något sådant.
Utan lyssnade bara på mig men förklarade lugnt hur det egentligen låg till.

Det är skönt att vara hemma. Jag får bli mamma och pappas lilla flicka.
Finns det någon bättre medicin mot ett brustet hjärta än att vara med sina föräldrar och få bli som en liten flicka igen???
Det bästa är att, det spelar ingen roll vem som sårar en, vad personer säger till en... Föräldrarna finns alltid där.
Lika så mina mormor, morfar och farmor. Och alla andra underbara släktingar och vänner jag har här.
Det bästa är att livet går vidare.
Alla säger så och när man sitter i skiten själv så ser man inte det. Man tycker att allt är förstört.
Man tror att man har förlorat viktiga personer i ens liv.
Men sanningen är den att jag hade ett liv innan jag träffade dessa personerna.
Jag mådde bra innan, varför skulle inte jag kunna gå tillbaka till att må bra igen?
Man måste bara hitta ett sätt dra sig upp ur skiten.


Ta hand om er!

Jag blir galen!
Va händer nu?? Vad gör jag?
Jag sitter bara hemma och glor, visserligen är jag timmanställd.
Men efter att ha jobbat 5 dagar i veckan i tre månader med barn som jag blev helt galen i så är det här för segt!
Jag saknar mina barn och varje dag så går jag igenom hela situationen i huvudet.
Varför lämnade jag Sri Lanka???
Jag hade klarat mig bra själv.
Det spelar ingen roll hur folk var mot mig eller sa till mig.
Varje morgon när jag kom till barnhemmet så kom det 12 underbara barn springades emot mig.
Och de va alltid lika glada över att se mig. Om de gjorde något som de inte fick och jag sa till dem så va de arga några minuter men efter ett tag så va allt glömt och så var man lika bra ändå.
De krävde inte mycket! Barnen på The Haven var så starka och hade så mycket kärlek.
Varför sitter jag nu här i Karlshamn, kalla Karlshamn när jag hade kunnat vara på Sri Lanka?!

Men...
Samtidigt, hade jag klarat av att gå igenom allt utan mina föräldrar, morföräldrar och kompisar??
Visst de fanns där för mig även när jag var på andra sidan av jordklotet.
Men ibland så räcker det inte att ha ett samtal över Skype.

Jag har gått igenom mycket i mitt liv. Och en speciell person i mitt liv brukar alltid berätta för mig att jag är så stark. Men hade jag varit så stark om det inte hade funnit människor som hade tagit emot mig varje gång som jag har varit nära på att falla??

Men frågan jag alltid ställer mig är, va är jag nu?? va gör jag för skillnad nu?
När jag var där nere kände jag mig viktig, att jag gjorde något bra. Även om det inte alltid var så bekvämt för mig så fick jag göra något för någon annan.

3 månader var ändå 3 månader, men det var inte tillräckligt för mig.


Va gör jag nu?

Hur ligger det till. jag sitter på mc donalds i göteborg. Hur tänker folk när dom ser en lite halvt lost tjej som sitter på mc donalds ensam med en bok och kaffe? Tänker dom "åh vilken cool och smart tjej!" för då är dom ju ute och cyklar. Eller tänker dom "lilla flicka, skaffa vänner!"Konstig fråga kanske. Vem bryr sig egentligen? Jag tänker, äh skit samma jag a göteborg. Det borde ju finnas någon som ser mer ensam ut än jag... Eller? fråga är nog "är jag själv medveten om vad jag skriver?" Jag lider om av sömnbrist... mitt humör går upp och ner. Ena stunden är jag överlycklig och inser att jag faktiskt aldrig känt mig så här fri. I andra stunden vill jag bara skrika och gråta. när blir man nöjd? Vi är så himla kräsna. Allt ska stämma för att vi ska vara nöjda... Eller är det bara jag? nu komme Nadia. Nu ska jag se cool och populär ut. ta hand om er.