Jag har inte skrivit här på flera månader.
Jag har nog inte haft så mycket att skriva om men ändå har det hänt så mycket.

Jag jobbar, har flyttat in i egen lägenhet och är lycklig.
Ja... Jag är faktiskt riktigt lycklig. Jag har lärt mig vilka människor som är bra för mig och vilka som inte är det.
Och eftersom att jag har lärt mig det så kan jag vara lycklig.

Men...
Sen kollar jag igenom den här bloggen, mina bilder. Och ser mina underbara barn.
Och det känns som att jag ska bryta ihop, vad jag saknar dem.
Så mycket att det faktiskt gör ont.

Det går nog inte en dag utan att jag tänker på dem, hur de brukade springa runt på innegården, jaga varandra. tävla om vem som kom fram först till mig för att få den första kramen, de visste att alla skulle få kramar men den första var tydligen viktigast...
När de sjöng till maten, hur de brukade knäppa händerna och blunda men hälften av de smygtittade på maten.
Hur gavin brukade dansa en speciell dans så fort jag började knäppa med mina naglar (han älskade det ljudet)
hur Sharon brukade sitta i mitt knä och låtsas att han satt på en motorcykel, Nandu som alltis skulle pussa mig, Rashmi som inte sa så mycket men gjorde ljud och älskade att sitta lugn i mitt knä och leka med mina smycken, Nabi som brukade klättra på mig så fort hon kunde, Milan som brukade slå mig så fort han inte fick som han ville, så fort en började gråta och skrika så skulle de andra 11 barnen retas och skrika de med för att få tyst på den som var ledsen, ragu som alltid lyssnade på mig och alltid log men sina underbart stora kinder och gav mig världens bästa puss rätt på munnen...

Jag saknar de stunderna då det var jobbigt och jag saknar de stunderna då allt var underbart.
All den kärlek som mina barn gav mig var helt otrolig. Hur 12 barn, så små, så sårade kan älska en som mig, det förstår jag inte.



Jag hoppas att de vet att på andra sidan av jordklotet så finns det en som tänker på dem och saknar dem