Det har snart gått ett år sedan jag satte mig på ett plan ner mot Sri Lanka för att jobba som volontär.
Det har snart gått 8 månader sedan jag satte på ett plan hem till Sverige...

Men konstigt nog så är det fortfarande några få personer som kolla min blogg nästan varje dag för att se om jag har skrivit något nytt.
Sånt betyder väldigt mycket för en.

Jag önskar att jag hade något nytt att skriva, jag önskar att jag kunde säga att jag har bokat en biljett tillbaka till Sri Lanka för att hälsa på mina barn på barnhemmet och mitt fadderbarn som jag nu har skaffat.
(barnfonden.se)
Men tyvärr så har jag inte det.
Och jag vet faktiskt inte när jag kommer kunna åka tillbaka dit.
Tyvärr så lät jag några dumma människor ge mig dåliga minnen av Sri Lanka och just nu så klarar jag nog inte av att åka tillbaka.

jag vet, skriver jag inte samma saker varje gång? Låter jag inte alltid deppig??
Sanningen är att jag mår toppen, för första gången i mitt liv så mår jag underbart!
Jag lärde mig mycket av denna resan och lärde mig att ta bort de falska människorna som jag inte behövde i mitt liv och behöll de äkta. Visst jag har inte många kvar men de är alla äkta.
Och det är bättre än ha tusen vänner som faktiskt inte bryr sig så mycket om en.
Men en del av mig kommer alltid att sakna mina 12 vackra och underbara barn. Och en del av mig kommer nog alltid undra om de mår bra.
Jag tänker på dem varje dag.


Jag hoppas att fler människor faktiskt våga åka iväg som volontär. Visst saker kan gå fel.
Men hade jag kunnat göra om allt igen så hade jag gjort det.
För det var något av det bästa men samtidigt något av det värsta jag har varit med om.
Det har format mig och jag ångrar det inte.


Ta hand om er
Och tack för att ni läser