Jag höll mitt löfte!
Det tog mig drygt en månad att inse att det här var nog bäst för mig.
jag tror att det finns en anledning bakom allt.
Jag var inte redo för den här resan. Jag hade problem sedan dag 1, det va mycket som gick emot mig och situationer som jag inte kunde hantera.
Jag blev sjuk och kunde inte börja på barnhemmet, jag hittade inte ett tillräckligt bra boende sen hade jag problem med visumet. Men det var många fler anledningar till varför jag inte var mogen eller redo för att bo i ett annat land, inte vilket land som helst utan det landet som jag föddes i, utan mina föräldrar nära mig, utan att kunna språket.
Barnen på barnhemmet var absolut de bästa barnen jag någonsin har fått träffa, det var en ära för mig.
De var så underbara på sitt egna lilla vis. Ibland, eller oftast så var det extremt jobbigt.
Jag var inte beredd på att barnen skulle vara så öppna. Allt jag tänkte på var "hur ska jag få barnen att kunna lita på mig och våga prata med mig" men det blev tvärtom.
Jag är 18 (snart 19, väldigt viktigt!)
Och att ha 12 föräldralösa barn som kallar en för mamma låter kanske jätte gulligt. Men det är inte den känslan man får. Utan jag blev ledsen istället. Ledsen för jag visste att jag kunde inte ta hand om dem som en mamma. Jag skulle lämna de förr eller senare.
jag lämnade dem varje dag, när jag gick hem till mig.
Ingen hade varnat mig för det här, för ingen visste att det skulle hända.
Allt jag kunde se var mig själv som liten flicka stå där brevid alla de andra barnen och trängas om att få sitta i den stora flickans knä.
MEN jag säger inte att jag aldrig kommer åka tillbaka... Det kommer jag göra och då ska jag vara beredd, mogen och säker på mig själv.
Men för att vara helt ärlig så är jag för första gången i mitt liv STOLT över mig själv att jag klarade 3 månader med allt det som jag gick igenom.
jag är chockad över hur stark jag var, nu känns allt som en dröm.. För den Linnea som jag kände hade inte orkat med det som jag gick igenom.
En extra god nyhet är att jag skrev med en av mina läsare, Pian igår.
Hon bor i Karlskrona och hon och hennes mamma har följt mig här på bloggen!
Pian är adopterad ifrån Sri Lanka. Det visade sig att vi har extremt mycket gemensamt. Så mycket att det nästan blev lite läskigt!
Men jag blev extremt glad för att jag kan tänka mig att vi har väldigt lika tankar och åsikter angående Sri Lanka och att vara adopterad!
jag hoppas att vi träffas snart! Och jag vill hälsa till Pian och hennes mamma!
Kolla gärna in hennes blogg (länken är under men den syns inte hehe )
http://Ruweni.blogg.se
Jag vill tacka er alla som har stått bakom mig och fick mig att kämpa igenom de här tre månaderna!
Men även ni som fanns där när jag kom hem och var helt förtvivlad.
Ett extra tack till
Mamma & Pappa
Mormor & Morfar
Farmor
Nadia <3
Och min kära storkusin Ann-Sofie och även resten av familjen Jönsson
Pingstkyrkan i Karlshamn...
Hehe det här låter som att det är sista gången som jag skriver här... men inte då ;)
Ni kommer få se mer av mig!
Men jag ska inte ljuga. Jag saknar mycket och främst mina barn <3
Ta hand om er
Linnea Anuradha Munther
jag tror att det finns en anledning bakom allt.
Jag var inte redo för den här resan. Jag hade problem sedan dag 1, det va mycket som gick emot mig och situationer som jag inte kunde hantera.
Jag blev sjuk och kunde inte börja på barnhemmet, jag hittade inte ett tillräckligt bra boende sen hade jag problem med visumet. Men det var många fler anledningar till varför jag inte var mogen eller redo för att bo i ett annat land, inte vilket land som helst utan det landet som jag föddes i, utan mina föräldrar nära mig, utan att kunna språket.
Barnen på barnhemmet var absolut de bästa barnen jag någonsin har fått träffa, det var en ära för mig.
De var så underbara på sitt egna lilla vis. Ibland, eller oftast så var det extremt jobbigt.
Jag var inte beredd på att barnen skulle vara så öppna. Allt jag tänkte på var "hur ska jag få barnen att kunna lita på mig och våga prata med mig" men det blev tvärtom.
Jag är 18 (snart 19, väldigt viktigt!)
Och att ha 12 föräldralösa barn som kallar en för mamma låter kanske jätte gulligt. Men det är inte den känslan man får. Utan jag blev ledsen istället. Ledsen för jag visste att jag kunde inte ta hand om dem som en mamma. Jag skulle lämna de förr eller senare.
jag lämnade dem varje dag, när jag gick hem till mig.
Ingen hade varnat mig för det här, för ingen visste att det skulle hända.
Allt jag kunde se var mig själv som liten flicka stå där brevid alla de andra barnen och trängas om att få sitta i den stora flickans knä.
MEN jag säger inte att jag aldrig kommer åka tillbaka... Det kommer jag göra och då ska jag vara beredd, mogen och säker på mig själv.
Men för att vara helt ärlig så är jag för första gången i mitt liv STOLT över mig själv att jag klarade 3 månader med allt det som jag gick igenom.
jag är chockad över hur stark jag var, nu känns allt som en dröm.. För den Linnea som jag kände hade inte orkat med det som jag gick igenom.
En extra god nyhet är att jag skrev med en av mina läsare, Pian igår.
Hon bor i Karlskrona och hon och hennes mamma har följt mig här på bloggen!
Pian är adopterad ifrån Sri Lanka. Det visade sig att vi har extremt mycket gemensamt. Så mycket att det nästan blev lite läskigt!
Men jag blev extremt glad för att jag kan tänka mig att vi har väldigt lika tankar och åsikter angående Sri Lanka och att vara adopterad!
jag hoppas att vi träffas snart! Och jag vill hälsa till Pian och hennes mamma!
Kolla gärna in hennes blogg (länken är under men den syns inte hehe )
http://Ruweni.blogg.se
Jag vill tacka er alla som har stått bakom mig och fick mig att kämpa igenom de här tre månaderna!
Men även ni som fanns där när jag kom hem och var helt förtvivlad.
Ett extra tack till
Mamma & Pappa
Mormor & Morfar
Farmor
Nadia <3
Och min kära storkusin Ann-Sofie och även resten av familjen Jönsson
Pingstkyrkan i Karlshamn...
Hehe det här låter som att det är sista gången som jag skriver här... men inte då ;)
Ni kommer få se mer av mig!
Men jag ska inte ljuga. Jag saknar mycket och främst mina barn <3
Ta hand om er
Linnea Anuradha Munther
