Som de flesta av er vet så har jag flyttat ut ifrån den hemska lägenheten och bor nu i ett gulligt litet hus.

Min kära rumskamrat stack och köpte massa tidningar, vi satte oss och började leta efter ett nytt ställe.
Tjena va man känner sig vuxen när man sitter i ett annat land och letar efter eget boende...
Det är vid sånna tillfällen som man vill lägga sig i fosterställning, gunga fram och tillbaka och fundera vart man kan hita närmsta sandlåda och barbiedocka.

Vi hittade ett fint ställe, men fick inte internet förens idag. Där av den långa väntetiden... Förlåt!

Är jag redo at växa upp???


Nu har jag varit på barnhemmet ett tag.
Jag tar hand om 12 barn... 2-5 år gamla, pojkar och flickor. Dom är underbart söta och jag vill ta med alla till Sverige, men har nu fattat att det inte är möjligt... Men har därför bestämt mig för att bara ta 2...
(oroa er inte mamma och pappa... det kommer antagligen inte bli av... antagligen)
Det jobbiga är att barnen har nu börjat kalla mig för mamma... vilket folk tycker låter väldigt gulligt först...
Men, det här är 12 barn som jag inte kan ta med mig hem varje kväll, som jag måste lämna när jag lämnar landet.. Jag är så långt ifrån mamma som det bara går.
Visst, det är underbart att dom trivs med mig, men samtidigt är det extremt jobbigt och smärtsamt...
och det är väldigt svårt att ta hand om föräldralösa barn, dom blir jätte avundsjuka för minsta lilla.
Idag när jag gick hem så grät en pojke... vad gör man vid sånna tillfällen??


Jag älskar att vara här samtidigt så vill jag bara åka hem slänga mig på min 1.20 säng, dra täcket över huvudet och inte vara medveten om att det finns folk som har det värre än jag.